Gammal text - Thailand

När jag gick i sexan och var med om min olycka skrev jag alltid ner mina känslor på datan. Jag ville inte tynga någon med mina problem. Jag satt nyss och kollade igenom och hittade bl.a. den här texten jag skrev, läs gärna och ha förståelse att jag alltså var 12 år när jag skrev den här så det kanske låter lite töntigt. Jag har valt att inte ändra stavfelen som jag gjort.

Jag försöker glömma. glömma allt som hänt. Blod. Skriken. Ljudet av krossat glas som faller i bitar ner i marken. Människor som springer och ser på mej med en blick full av skräck och specielt smärtan.Smärtan som aldrig tog slut. men de går inte att glömma. Tårar kommer. Och man saknar tiden innan allt! Då man faktiskt var en helt annan. Kanske inte märks å mig. MEn jag kan faktiskt inte springa som förut. alla små saker. och inte dansa mer. Och jag känner mig annorlunda. Inte som ni andra längre, och mina fula ben jag aldrig vill visa för någon. Jag har haft fantastiska vänner. som hjälpt mig. Och bara helt enkelt stöttat mig. Haft den där armen för att hålla mig uppe. Och det finns ju självklart människor som förstör. Förstör för mig när jag inte tänker på det. Så kommer dom till mig och frågar.. " hur klantig får man va egentliggen springa genom en glasdörr". För de första. Det var en spricka i glaset. För de andra. det är olagligt att ha sånt glas. och de där hotelet har förlorat massivs med pengar på grund av det. För de trejde. Jag sprang inte jag gick. jag vägde då 43 kg. och de ska inte gå sönder. För de fjärde. glöm inte att jag har känslor och kan faktiskt bli sårad av en sån mening.

Jag menar.. jag var nära på att dö där nere.. Min doktor tyckte att det var helt otroligt att jag överlevde. Sen efter olyckan och dom operat mig i 5 yimmar. Så var alla lykliga för att jag levde. Men då var de snack om att ta bort mitt ben. Tårarna kommer igen. Men jag fick ha kvar mitt ben. Som tur var. Jag har varit med om rätt mycket. Så jag orkar faktiskt inte folk som bara är taskiga. Jag brukar svara till dom som frågar. " de ska du skita i".. Men egentliggen sårar de så jävla hårt. Jag gråter när jag kommer hem istället. Där ingen ser mig. Och jag orkar faktisk t inte med så mycket. Jag kanske bara vill ligga hemma och ta de lugnt nån gång.. och alla tjejer som klagar på sina ben. Ni fattar inte hur avundsjuk jag är på er. Jag skulle göra allt för ben som era. tänk på sommaren då ni kommer gå i shorts och jag i byxor. ni förstår inte hur bra ni har det. Nu orkar jag inte skriva mer. Men de jag vill få fram ur den är texten är att jag är så tacksam över mina vänner. som hjälpt mig. Och att jag inte vill att nån ska klaga på mig. Säga taskiga saker till mig om den här olyckan.

De värsta nån har sagt til mig var för nån månad sen. Det var en person som kom fram till mig och skojade och sa.."det kanske ändå var lika bra om du dog i thailand"
Asså dom orden kommer bara upp i huvudet hela tiden. Ni kanske inte menar det. Men jag tar de jävligt hårt. För jag inte skoja om döden
Inte när man va en sekund från den. / Paulina

När jag läser den här texten tänker jag på hur långt jag har kommit. Hur mycket jag har kämpat. Jag kan dansa igen. Jag kan gå, bara en sån sak. Såklart jag fortfarande är avundsjuk på andras ben men de är något jag får leva med. För idag skulle jag inte vara den jag är utan olyckan. Jag är stolt över mig för hur långt jag kommit och hur mycket jag har vuxit som människa.

Bilden är på mig och min familj när jag fick reda på att jag skulle få komma hem efter en månad. Jag funderade på att ta bilden som jag har på mitt ben när det är häftstift i, men har inte kommit så långt än att jag vågar visa det för allmänheten.. skäms fortfarande.